Osocialt socialliv

Jag och min sambo lärde känna varandra genom festande. Visst umgicks vi annars också, men vi var närmast varandra, pratade mest och skrattade mest när det var party.

Sen jag blev ren och nykter har vi glidit ifrån varandra. Det verkar inte riktigt finnas något att prata om eller hitta på helt plötsligt. Några gånger när han känt sig svulten på den sociala fronten har han åkt iväg för att festa med vännerna som aldrig hör av sig till mig längre. Jag klandrar honom inte, det känns lite ensamt nu när det aldrig är fester eller folk här längre (inte för att folk inte är välkomna, men dom verkar inte ha något intresse för att umgås nu när alkohol inte finns på tapeten för mig).

Så i lördags var det dags igen, han var sugen på att sticka iväg. Men han velade, frågade om vi skulle ha myskväll istället, för att sedan bli sugen på att festa igen. Jag tror han slets mellan att vilja träffa folk och att spendera tid med mig.

Men jag funderade. Jag har faktiskt varit ute och dansat på krogen med min sponsor en gång sen jag blev nykter, och det gick jättebra... Så jag gav honom ett förslag. Att vi båda skulle vara nyktra, men umgås med folk och gå ut på krogen. Sagt och gjort, så blev det.

Vi spenderade mängder av tid på att göra oss iordning, lyssna på musik, spöka ut oss med UV-färg och bygga på våra förväntningar.

Så var det kul? Blev jag triggad av miljön, dofterna och människorna?

Nepp.
Våra vänner sprang mellan rökrutan och baren för att kedjeröka eller supa. Dansandet pågick 2 minuter och sen hanns det inte med mer eftersom de behövde köpa mer alkohol. En full tjej på damtoan stapplade runt och trillade över handfaten, en annan stod och hamrade som tokig på båsen trots att hon inte var först i kön.
En av våra vänner hann slå ett ölglas i golvet innan glasets ägare ens hunnit ta en endaste klunk, tjejen vid bordet fick öl i skorna. Några meter bort stod fem poliser och pratade med en tjej i genomskinliga vita kläder som grät.

Jag blev irriterad på miljön och kände mig lättad att jag inte var en av dessa berusade människor som klampade runt som en heffaklump och välte saker omkring mig. Jag var glad över att slippa köa till baren eller känna ångestklumpen i magen över att ha spenderat så mycket pengar.

Jag var besviken på den uteblivna sociala delen, och insåg att hade jag varit berusad så hade jag förmodligen inte ens märkt hur osocialt det var. Jag hade förmodligen köat och druckit och skrattat åt ingenting alls precis som våra vänner.
Men varken jag eller min sambo hade särskilt roligt. Han, till skillnad från mig har ju inte upplevt helvetet som öppnar sig under ens fötter på grund av alkohol - och därför var han förmodligen avundsjuk på de andra under kvällen. Jag önskar han såg vad jag såg.

Nästa sak jag vill prova är att gå på en hemmafest nykter. Jag vill se om det blir en lika stor flopp som krogen blev. För vad jag saknade var att faktiskt kunna UMGÅS, något det finns större chans till på en hemmafest än på en krog där alla köar i baren. Tror jag i alla fall.


För antingen behöver jag lära mig att partaja och umgås nykter, eller så behöver min pojkvän lägga av med att dra hemifrån på helgerna.. Det funkar inte att leva två separata liv om man ska leva ihop. Det är i alla fall så det känns...

I mina drömmar är jag inte stark

Inatt drömde jag det igen. Drömde att jag raserade allt jag kämpat för.

Fast det var annorlunda, för den här drömmen utspelade sig i framtiden. En vecka efter att jag fått min 6-månaders bricka för att vara exakt. Jag drack, jävlar vad jag drack inatt.
Efteråt skämdes jag och visste inte hur jag skulle våga mig tillbaka till ett möte och erkänna vad jag gjort. Jag visste inte hur jag skulle våga erkänna det för min sponsor.

Jag var SÅ bakis i drömmen. Kroppen skakade, huvudet snurrade, hjärtat bultade. Det enda jag kunde tänka på dagen efter att jag begått misstaget var att jag ville fortsätta dricka. Att jag ville bedöva kroppen från eftereffekterna av drickandet.

Jag drömde att jag upplevde samma känsla av hopplöshet jag kände för ett år sen. Att jag verkligen, genuint inte trodde att jag någonsin skulle kunna sluta. Att det var kört.


Men jag vaknade.
Nu sitter jag här med en kopp kaffe och ångest. Jag får alltid ångest av såna här drömmar. Men samtidigt kan jag känna en smula lättnad. Det var inte på riktigt, och jag är inte Där längre. Jag vaknar inte skakandes och med yrsel. Det första jag tänker på numera är kaffe och inte hur jag ska få tag i något alkoholhaltigt att dricka.

Jag har varit nykter och ren i 101 dagar idag.

Jag önskar det var längre. Men det kommer. Om jag bara fortsätter att dricka mitt morgonkaffe så kommer det.